Varför är natten så tyst? Hur kan natten te sig så olika gång till gång trots samma mörker och tystnad? Hur kan den mörka tysta natten inge en tystnad av lugn en gång och nästa gång en tystnad som skriker av smärta? Varför känns natten både beskyddande och hotande på samma gång? Tänker man mer på natten än dagen? Eller är det så att man helt enkelt kan höra sina tankar bättre i det tysta mörkret? Jag tänker bäst om nätterna och kan sortera mina tankar och känslor bäst i mörkret.