Det sirkulerar en artickel om Sebastian Rajakero, 16 som avled i svår cancer.

Artickeln är så enormt gripande och man känner verkligen både Sebastians smärta och hur familjen lider.

12 år tidigare miste de en sån i spädbarnsdöd och nu sitt äldsta barn.

 

Jag kan inte beskriva hur starkt jag känner för Sebastians familj i detta.

Det är aldrig lätt att mista en person man älskar men barn är alltid värst.

Jag minns då min mormor gick bort men det gick på några timmar bara och jag är glad det inte var utdraget.

När det gäller barn så var jag bara liten då men jag minns det ganska klart ännu.

Min kusin födde tvillingar i början av 90talet och allt var bra men en dag avled plötsligt den ena och fast jag var såpass liten minns jag hur förkkrossade dom blev.

Jag kan inte på något sätt jämföra detta med Sebastians fall men det jag vill säga är att det alltid är lika hemskt då ett barn dör oavsett hur det gått till för dom skulle haft så långt liv framför sej med både glädje och tårar, upp och ner gångar precis som man ska ha.

 

Ibland är livet orättvist och brutalt och man undrar varför.

Jag har många gånger ställt just den frågan.. varför?

Varför måste så hemska saker hända goda människor??

 

Det enda vi andra kan göra för de drabbade är att ge allt stöd vi kan och bara finnas där för dom.
Den en sak vi inte får glömma är att MINNAS barnen då allt var bra och inte de svåra stunderna.
Håll kvar vid de underbara, roliga och lyckliga minnena och tappa inte bort dej själv i all sorg.

 

Godnatt allesammans